Ursäkta mig, men…

Var så snälla, och glöm det faktum att min pojkvän inte är skandinav. Glöm också att han har en av de mest omtalade religionerna i världen. Innan jag börjar vill jag säga att dessa åsikter hade jag långt innan jag mötte honom.

Rökning diskuterades på jobbet idag. Närmare bestämt, rökpauser.  Är det ok att bara sådär, trots att din egentliga rast är slut, att gå ut och röka? Mja, alltså finns det inget att göra så gör det väl ingenting men när det faktist finns något att göra, nej. Jag vet att det här inte är självklart för många, men hur självklart är det att man inte går undan jobb för att logga på facebook? Eller vilket socialt nätvärk som helst för den delen? Faktum är att många blir av med jobbet på grund av sådant, medans rökare trippar ut, röker och klarar sig fint dom.

Jag som icke rökare kan inte låta bli att reagera. Och som den passiva aggressiva personen jag är, kan jag inte låta bli att ta ämnet liite närmare det extrema. Jag minns diskutionerna som var när praktiserande muslimer nekades att be under arbetsdagen i Sverige, mycket pågrund av att det tog sådan tid. Eeeh? Det tar väl lika lång tid som att röka en cigg, gör det inte? Så man nekades att be, men att gå ut och röka (och samtidigt göra ickerökande till passiva rökare på allmänna platser) är helt ok. Jag fattar det inte. Nej, jag kan inte förstå det.

Om jag kan bevisa att jag har ett behov till, låt oss säga facebook, eller kanske bloggen, får jag då gå undan från jobb för att logga in? Kan jag be om att får gå och ringa Cihan hipp som happ om jag säger att jag har ett sug efter det? Snacka om att jag blir provocerad. Speciellt när rökare själv menar att det jag kanske har behov för inte är lika stort som deras behov. In my ass –  hur ska jag då kunna respektera ditt?

Ja, faktist. Fanns det en balans skulle jag inte sitta är och suttra, inte bli provocerad. Inte heller hade jag ringt mamma, som är rökare hon med, och tömt mig. Så jag fortsätter röra mig där jag var sist. När en praktiserande muslim här i Norge, här där jag är, får samma chans att gå undan jobb för att be, som en rökare får, då ska jag inte säga ett ord.

Nu är jag vuxen nog att inte dra det så här långt i praktiken. Behöver jag ringa ett samtal gör jag det när jag slutat jobba osv, men ni fattar vad jag menar. Det är liksom symboliken jag är ute efter.

Annonser

9 thoughts on “Ursäkta mig, men…

  1. Ja men verkligen. På en av mina två arbetsplatser går alltid rökarna ut och röker så fort det lugnat ner sej på jobbet, medans jag och de andra ickerökarna får fortsätta att jobba på i godanro och vänta på vår vanliga 30 mins rast. Inte riktigt enligt reglementet tycker jag själv. O det där med att muslimer inte får be för att det tar för lång tid , men sedan rökare får gå ut är bara skamligt. Man skäms! Bra att du tog upp det. Verkligen!!

    • Jag blev verkligen så provocerad idag, att jag inte kunde hålla tyst. Jag vet precis vad du menar. I ren demonstration tog jag en ”pussa på vovven” rast när han var utanför i bilen. Gissa om det blev sura miner? Gaah! Men jag hade verkligen ett sug efter att få träffa hunden min 😉

  2. hahaha.. jag brukar också bli provocerad av det.. det går ju till en gräns. det var ju smart gjort.. men det är ju lika som deras rökpauser så varför de sura minerna kan man fråga sej 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s