En del av dig

Det finns mycket som skrämmer, inte sant? Typ sjukt mycket som gör att man helst av allt vill gömma sig under täcket  men helst av allt bör trycka sig genom för att bli en starkare och bättre människa. Typ, som att tala sanning, eller erkänna ett fel. Som att vara ensam, eller kanske släppa någon inpå. Visst, visst… Men vet ni vad som skrämmer mig allra mest? Typ allra mest i hela världen,utan att tro att jag är ensam om att känna så? Jo, det som skedde HÄR

Jag har inga tankar på att bli mamma, inte ännu. Det är för tidigt och i helt fel fas i livet. Barn ska inte skaffa barn, och visst känner jag mig mer som ett barn än som en vuxen så ni fattar. MEN, när den dagen väl kommer så finns det en sak som skrämmer skiten ur mig. Egentlig så speglar det sig till mina vardagliga rädslor – tänk om något går fel? För det går fel ibland.

När jag gick i gymnasiet hade vår klass 2 lärare som var ansvariga för oss. Ni vet, mentorer, klassföreståndare… you name it. Den kvinnliga var gravid och blev med tiden höggravod och så var hon bara inte där en dag. Och inte heller kom hon tillbaka. Senare fick vi veta, såklart skvallervägen, att hennes barn dött. Det bara dog inne i hennes, i hennes mage en liten, liten tid innan hon skulle föda.  Efter det såg vi henne inte på ca 1 år. Jag hade egentlig inget att göra med henne så, då jag inte läste hennes ämne, eller hade henne som min mentor –  men likaväl gjorde tanken ont.

Det är så lätt att säga att den och den är en del av mig. Om du försvinner är jag halv. Och visst kan vi känna det så. Men, i det här fallet tror jag faktist att det verkligen är så. När min farbror dog kramade jag farmor hela natten. Hon höll sig för magen, och grät medans jag försökte trösta. Det spelar ingen roll när man förlorar en del av sig själv –  likaväl är det helvetet på jord. En sorg, som man såklart kan gå vidare från, till del sitter i för resten av livet.

Jag vet inte var jag vill komma med det här, men tanken bara slog mig när jag kikade in hos Malin Wollin, en blogg jag läste hela tiden förut. Bara tanken gör ont.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s