In your arms, I’m home

Jag är glad för att ha hunden, som gärna lägger sig nära och som tar kontakt.  Annars hade jag nog känt mig aningens ensam. Normalt jobbar jag ju mellan 8 och 10 timmar per dag, och då är det rätt skönt att inte ha så mycket människor runt sig när man kommer hem, men dagar som denna när butiken är stängd blir det lite annars. Jag tänker på att inte tänka så mycket. Fick sjukt ont i magen av maten så dog av i 45 minuter. Så skulle jag leta fram ett inlägg jag skrev just då jag startade den här bloggen, och fann hela mig själv styckad i flera delar i olika inlägg.

Inläggen från oktober när jag skulle lämna Trabzon stack en del, jag menar… Det är sjukt hur man vänjer sig vid en känsla. När jag lämnade Istanbul i april så tillät jag mig själv inte att falla samman på samma sätt men jag vet inte om det tog mer eller mindre energi. Jag begraver mig i jobb, häst och hund. Jag blickar framåt, bakåt och pushar mig själv fram och ler, tackar och pratar. Flyttar, målar, gör det jag kan för att börja trivas. Väntar på svar. Tuggar popcorn och päron. Faktum är att jag bott i lägenheten en vecka nu men ännu inte druckit vattnet här, inte en gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s