Tjugoandra juli tvåtusentolv

Det har gått ett år sedan bomben i Oslo gick av. Jag fattade ingenting, annat än att alla verkade tro att det var muslimer, invandrare som stod bakom det. Så fick vi höra om Utöya. Om att en man klädd i fake polisuniform sköt vilt på ungdomar som var politiskt intresserade. En vit man, som planerat att avrätta dem som inte var goda nog för Norge, kom det fram efteråt. Hundratals berättelser, blogginlägg, intervjuer, hundratals poträtt av dem som överlevde, dem som dog, dem som förlorade sina nära, dem som fick hem sina älskade efter timmar av panik senare, ett år senare ska ag ärligt säga att jag jag fattar fortfarande ingenting.

Jag har följt delar av rättegången. Inte alls läst allt som har skrivits om gärningsmannen vars namn jag inte vill ha i koppling till mitt namn, jag vill inte att man skal googla honom och hamna här. Jag tror att polisen hade kunnat agera snabbare, men det går inte att göra om vad som blev gjort. Ingen dom i värden är straff nog för det som skedde, förutom att Norge vägrade hata. Istället samlades det norska folket i tåg bärandes rosor. Man vill övervinna hatet från en man, men tusentals av andra människors kärlek och det måste vara definationen på styrka.

 ”Even in their deepest sorrow the Norwegians don’t get hysterical. They resist the hate. It is amazing to see how politicians and the whole country reacts. They are sad to the deepest thread of their souls. They cry in dignity. But nobody swears to take revenge. Instead they want even more humanity and democracy. That is one of the most remarkable strengths of that little country.”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s