Shit happens.

Det är 361 dagar sedan jag sist loggade på här. Varför? Jo, därför att det har varit så mycket som varit viktigare. Så, nu, varför nu? 

Sån bara för att berätta det, ca 4 månader efter att vi sökte familjeförening fick vi ja. Beslutet togs i Molde, och gick aldrig vidare till Udi. Cihan har nu permanent uppehållstillåtelse och det enda som han behöver göra är att om 5 år ta en ny bild och signera på nytt, om han inte ansöker om norskt pass. Inget mer avstånd. No more lonley nights. Inga mer ansökningar för att få vara tillsammans. Det går, allt är möjligt, så länge man vill det mycket nog. Hade det inte varit för Cihan hade jag förmodligen inte stått upprätt överhuvudtaget nu. Chansen att jag skulle ha låst in mig på badrummet och vägrat komma ut, hade varit sådär 100 % större. Ibland undrar jag hur han fixar det, men jag vet ju egentlig svaret – alltså det är inget jag egentlig undrar över så länge jag klarar av att stå upprätt. 

2013 började bra. Vi skålade i champagne, som jag sedan spillde ut över på en splitterny Samsung 3. Vi reste till Norge tillsammans. Cihan fick sin ansökan godkänd och han fick sig ett litet men ändå om det var litet – ett jobb. Och så kom slutet av året. Rätt innan julstressen kickade in, ni vet. Det slutade liksom där. Utan att säga hur, eller när kändes hela förloppet som en slag i bakskallen och jag försöker fortfarande att ta mig upp. Jag försöker fortfarande att få tillbaka andan och finna balansen men det är svårt. Och även om det är sant det som sägs, att nu är inte tiden att vara ledsen eller rädd, det är nu du måste planlägga och vara stark. Nej, gråt inte – stå rakryggad och släpp taget. Vänd ryggen till och bry dig inte om vad som hände. 

Om dem bara visste hur mycket styrka det krävs att resa sig upp på morgonen. Att dra på sig mjukisbyxor från Nike, herrmodell i storlek Medium. Att tugga frukosten. Att det vissa dagar inte krävs så jättemycket, men att det andra dagar faktist är allt som det finns kraft till. 

Jag klarar nästan inte all gråta mer. Inte ens till Greys Anatomy när dem mest tragiska sker. Inte när Liesel i The Bookthief sitter ensam bland ruiner. Men trycket inom mig är högt. Så, därför loggar jag in nu. Inte för medlidande, eller för uppmärksamhet. Men för att lätta på trycket. 

Annonser

2 thoughts on “Shit happens.

  1. Kul att läsa något från dig igen. Ett stort GRATTIS till att din man får stanna!! Du är inte pigg? Är det den envisa grejen du drogs me innan som inte lämnar din kropp?! Tråkigt hur som helst. Visst brukar du må bättre i värmen när du är i Turkiet? Hoppas du får krya på dig och tur att du har din man där hos dig:) Önskar er allt gott. Kram

  2. Hej Emma! Jag vet ärligt talar inte vad jag ska skriva, eftersom jag inte vet ens en millmetrisk bråkdel av vad som har hänt! Ville bara tala om att jag har saknat dig här i bloggvärlden och många gånger undrat vad som hänt med dig, så jag är glad att du äntligen skrev några rader! Fortsätt att lätta på trycket ibland, annars kokar det lätt över…

    Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s