Platt fall

När jag och Brumle var ute idag, tidigare idag kände jag hur saker och ting verkade lättare, jag kände lite lättare. Jag var på ett sätt… lite helare, lite mindre skadad. Det var så skönt, att slappna av utan att stänga av. Jag kände mig lite fräschare, lite söt i min nya mössa.

För att sedan krascha. Hur jag okontrollerat bara faller samman gör ingenting bättre. Hur jag inte klarar av att sluta gråta. Och hur normalt men samtidigt skrämmande det känns. Klockan är över midnatt och jag vet inte hur det hände. Cihan kommer hem om en liten stund. Jag är jo världens bästa sällskap så han glädjer sig säkert (han säger jag är dum när jag säger sådant, men så känns det jo även om jag vet att det inte alls är så)

B borde ut. Jag kan vänta på Cihan men samtidigt vet jag att jag har gott av att röra på mig. Träningsvärken är grym, och då menar jag att det gör grymt ont att resa sig upp, sätta sig ned och nej – jag sitter inte på huk idag. Planen igår var att träna imorgon men jag vet inte. Lördagskvällar brukar vara mer busy and vad man kan tro. 2 ggr den här veckan är ju inte så dåligt kanske… Kanske det är nog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s