Head under water

Igår kväll, innan jag somnade sa jag till C när vi pratade om allt hur det nästan gör ondare att tänka på allt jag inte kan få tillbaka jämfört med att kravla sig upp igen. Jag kravlar och kryper och har fått upp farten lite, för att drunkna i okänt vatten. Med det tar jag tillbaka det jag sa igår kväll. Jag kippar efter andan och försöker hålla huvudet över ytan men jag vet inte hur länge det ska gå.

Jag önskar jag kunde gråta. Jag har gråtit så mycket att det inte går längre. Istället blir jag kall och stel, och luftstrupen sväller upp, stelnar, tjocknar, precis till det punkt att nog med luft klarar att komma sig in och ut. Kroppen skakar. Jag fryser och vet inte om jag är illamående eller inte helt får nog med luft.

Jag vill så gärna säga fuck it, säga att jag inte bryr mig. Säga att det rinner av mig, att jag klarar att vända kinden till. Men jag fixar inte det. Jag fixar inte att kontrollera paniken som bygger sig upp på några få sekunder. Precis nu känns det som att det hade varit enklare att bara… försvinna. Låsa in mig toaletten och stanna där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s