Det varierar, vad som är värst. Precis nu är det ovissheten, att jag inte på något vis kan planera något utan att lägga in en anteckning på ”vis inte något händer” och det är jo sådär jättekul. Verkligen. INTE. Att jag gör det bästa jag kan att inte ha någon okänd bakom mig, börjar bli en vana. Att känna oron, stressen och ångesten börjar bli bekant.

Man vänjer sig fort att må dåligt. Det jag inte klarar att vänja mig vid är den känslan av att jag är totalt värdelös. Trots det klarar jag inte att kämpa emot det och ta kontroll. Och det gör mig arg, på mig själv. Skitliv. Fuck. This. Shit. Fuck me.

Jag ville inte stiga upp tidigare idag. Jag tog ut B, 2 gånger. Jag låg och stirrade i taket och lyssnade på C andas. När C väl vaknade och steg upp sjönk hjärtat djupare än vad det borde. Och jag förstår inte varför. Precis sekunderna innan kändes det så okej som det faktist kunde kännas. Och sedan dess går det bara utför. På alla sätt och vis. Sedan jag redan är sådär tjock så skadar det väl inte att försöka trycka undan allt detta här med socker av alla slag. Mat känns bara värdelöst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s