Sammanfattning – run.

image

Mixed with

image

With alot of

image

Total of

image

Annonser

Känslan av stelnad cement i mage och luftstrupe vil liksom inte ge sig. Inom mig känns det som att två olika instinkter kämpar – fight or flight.

Jag är säker på att jag gått upp 5 kg sedan i bara i morrest. Dubbelhaka, 2 bil ringar och grevinna armar i plus size. På samma gång känner jag mig så liten som det bara går. Så obetydligt och billig. En gammal ko hos slakteriet hade säkert haft mer värdi än mig.

Head under water

Igår kväll, innan jag somnade sa jag till C när vi pratade om allt hur det nästan gör ondare att tänka på allt jag inte kan få tillbaka jämfört med att kravla sig upp igen. Jag kravlar och kryper och har fått upp farten lite, för att drunkna i okänt vatten. Med det tar jag tillbaka det jag sa igår kväll. Jag kippar efter andan och försöker hålla huvudet över ytan men jag vet inte hur länge det ska gå.

Jag önskar jag kunde gråta. Jag har gråtit så mycket att det inte går längre. Istället blir jag kall och stel, och luftstrupen sväller upp, stelnar, tjocknar, precis till det punkt att nog med luft klarar att komma sig in och ut. Kroppen skakar. Jag fryser och vet inte om jag är illamående eller inte helt får nog med luft.

Jag vill så gärna säga fuck it, säga att jag inte bryr mig. Säga att det rinner av mig, att jag klarar att vända kinden till. Men jag fixar inte det. Jag fixar inte att kontrollera paniken som bygger sig upp på några få sekunder. Precis nu känns det som att det hade varit enklare att bara… försvinna. Låsa in mig toaletten och stanna där.

Första gången på länge

För första gången på länge har jag drömt annat än en mardröm. Och hur overklig en dröm än är, trodde jag i några få sekunder efter att jag vaknat att det var riktigt.

Vi satt bakom en stor svart häst. Utrustningen var tung och stor och den var omöjlig att styra. För att göra ting enklare bestämde vi att låta den gå, att frigöra den istället för att sitta i vagnen då den med tiden lika väl skulle börja skena. Den svarta hästen lunkar en bit in i skogen för att stoppa och se på oss.

Och då står hon där. Med tjock rykt man och plettfri mankam. Och hon vet vem jag är. Hon är omusklad och lite smal, men hon vet att det är till mig hon ska. Kopparfärgen glänser och hon är sådär trippig. Med bara en sliten grimma är hon svår att hålla, och så sliter hon sig. Paniken tar över. Och med det stoppar hon och jag hinner ikapp. Precis som innan lägger hon huvudet på min axel, för att klia mig med sina läppar, mjukt på min kind. För att så placera sin panna mot mitt bröst.

Jag ber om ursäkt. För att jag gav henne upp. För att jag begravde henne. För att jag vände henne ryggen. Och så är vi tillbaka, det är sommar och hon luktar äppelcidervinäger. Jag tränsar henne utan nosgrimma och hoppar upp barbacka. På långa tyglar vänder vi in i skogen, jag lutar mig fram och vilar på hennes hals. Och precis där, slor sig ron vid. Där känner jag inte annat än dem stickade håren genom ridbyxorna, rytmen och kärleken. ♡

image

En dum, barnslig dröm. Där jag lever i dåtid. Eller?

Platt fall

När jag och Brumle var ute idag, tidigare idag kände jag hur saker och ting verkade lättare, jag kände lite lättare. Jag var på ett sätt… lite helare, lite mindre skadad. Det var så skönt, att slappna av utan att stänga av. Jag kände mig lite fräschare, lite söt i min nya mössa.

För att sedan krascha. Hur jag okontrollerat bara faller samman gör ingenting bättre. Hur jag inte klarar av att sluta gråta. Och hur normalt men samtidigt skrämmande det känns. Klockan är över midnatt och jag vet inte hur det hände. Cihan kommer hem om en liten stund. Jag är jo världens bästa sällskap så han glädjer sig säkert (han säger jag är dum när jag säger sådant, men så känns det jo även om jag vet att det inte alls är så)

B borde ut. Jag kan vänta på Cihan men samtidigt vet jag att jag har gott av att röra på mig. Träningsvärken är grym, och då menar jag att det gör grymt ont att resa sig upp, sätta sig ned och nej – jag sitter inte på huk idag. Planen igår var att träna imorgon men jag vet inte. Lördagskvällar brukar vara mer busy and vad man kan tro. 2 ggr den här veckan är ju inte så dåligt kanske… Kanske det är nog.

Legday they say, its the best day they say

Jag tycker om stället där jag tränar. Stämningen är bra, nolltolerans på alla typer droger och en väldans blandad skara som tränar där. Allt från gamla, till unga, dem som lyfter tungt och dem som inte kan något (me, me!). Ingen säger sig veta bättre än någon annan och det är aldrig något problem att be om hjälp.

Men, det finns ett problem. Trappen upp för att ta sig in, denna trapp måste man gå ned för att ta sig ut. Problemet börjar inte där, utan efter legday. När benpasset är färdigt, benen darrar och man liksom måste övertala sig själv att överhuvudtaget gå hem och inte sova på lårpresscurlen, bytt skor och så… då är trappen där. Och tro mig, idag övertalade jag mig själv att inte sitta på rumpan och försöka glida ner för den.

Jag var ensam idag också. Fint är jo att jag fixar att vara där ensam. Promenad dit och hem landar på ca 20 minuter, 15 minuter på löpebandet och vidare till diverse ben övelser i sån ca 50 minuter. Vidare, 25 minuter rask promenad med B som inte helt såg meningen med det då det var snöblandat regn ute. Vi är nu placerade i soffan, och jag vet inte helt hur jag ska röra mig imorgon…

PAUSE

Förvirringen är total. Jag vet inte om  det som händer är bra, eller dåligt. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag jag tycker, känner och hur jag ska reagera utan har helt enkelt, tryckt på pause. Jag kan inte, fixar inte att ta tag i det nu, och med tanke på vad klockan är, är det bättre att börja med precis det imorgon. Istället ser jag Castle, äter chokladkaka och tar så ca ett tvprogram i taget.

Det är bättre än att inte kunna andas. Bättre än att skakande inte kunde få av sig sockarna. Bättre än att tårarna okontrollerat rinner.  Jag tror det kallas framsteg?