Jag borde dra till Eide och tömma lägenheten. Vore jo helt underbart om vi fick det gjort, och slapp åka dit igen. Men jag vill inte det, vill inte till den gamla lägenheten. Jag vill bara vara här, i den nya, varma fina. Utre öser regnet ner och jag borde också dra och rida Apollo. Hur vet jag inte riktigt, men det måste göras. En liten tur är ju nog, men bara att ta sig till bilen, vilket tar 1 minut gör en genomsur.
Vi har, som sagt köpt Cihans biljett. Nu är trixet hur han ska få med sig allt, och det knöket gör inget lättare. Jag sväljer och låtsas som om allt är ok, för det borde jo vara det. Eller hur? Jag menar, vi ses jo snart igen. Och han kommer ju tillbaka med tiden. Helt ärligt? Det spelar ingen roll just nu, för ångesten rasar inom mig. Jag sväljer och själver och vet inte hur länge jag kommer orka svälja. Sömnen blir allt sämre och jag kämpar med maten. Visst, lev i nuet, han är jo här. Och såklart du klarar dig själv. Men man känner vad man känner. Jag ska vara mer positiv, en annan dag.
Emma Karolina S 