Tgif – in my ass

av

Jag började bli trött och sliten runt kl 19.00 igår. Efter middagen blev det lite bättre och så kom något som kändes som feber, på insidan medans kroppstempraturen var helt normal. Gick i säng runt 00.00. Låg vaken till 02.00. Vaknade med ett ryck en halvtimma senare. Upprepade proceduren vakna – slappna av – somna om några gånger. Stirrade i taket i ca en timme runt kl 4. Vaknade i panik av en mardröm där benen var fulla av bölder och öppna sår. Kliade upp några innan inte existrerande sår innan jag somnade om för att vakna igen. För att ge upp.

Jag är så trött att jag kunnat spy. Ringte mamma och grät lite. Spelat farmville. Myst med B. Vurderat att baka bullar. Gått tillbaka till sängen. Lagt mig så nära C jag kan. Tydligen synkas hjärtrytmen til en annan om man är glad i denne – då borde också andningen synkas – kanske kan jag sova  nu?

Tirsdag

av

Dunkar huvudet i väggen och väntar. Och väntar. Och väntar. Idag är jag sliten. Jag är sjukt trött, frusen och ser inte hur jag ska få till att laga mat, äta maten och så vidare. Faktum är att jag behöver gå på toa men jag vet inte en gång hur jag ska göra för att röra på benen.

Men – det ska sägas att C tog mig ut i solen och skogen. Vi gick en tur, solen sken och B var mer än glad för sceneriet. Yeey for me! B verkar förövrigt ha tagit jobbposition och ligger pressad mot mig hur jag än vänder på mig, men jag klagar inte. Dock börjar jag bli hungrig. Kan jag få mat genom sond?

Jag ska vara ärlig

av

Det är föresten något jag varit hela tiden här. Även om inget blir sagt rätt ut.

Jag tror jag vet varför det här, allt som hänt blivit så svårt som det blivit. Jag är typen flyr. Som springer iväg. Jag flyktar. Saken här är att vad som ser ut som min enda möjlighet är att fäkta. Att slåss. Att istället för att göra att för att försvinna måste jag in i elden igen. Trots paniken och rädslan. Trots att alla instinkter säger det motsatta.

Och under dem få stunderna jag får sova, drömmer jag om det samma. Om henne i ett sämre tillstånd än vad hon var i mina händer. Hur jag fodrar, ryktar, myser. Hur hon måste byggas upp igen och hur ont det gör att se henne på det viset. Hur höet börjar ta slut. Och min jakt på bättre mat. För att sedan vakna upp, undra var hon är och vem som tar hand om henne nu.

…

av

Det varierar, vad som är värst. Precis nu är det ovissheten, att jag inte på något vis kan planera något utan att lägga in en anteckning på ”vis inte något händer” och det är jo sådär jättekul. Verkligen. INTE. Att jag gör det bästa jag kan att inte ha någon okänd bakom mig, börjar bli en vana. Att känna oron, stressen och ångesten börjar bli bekant.

Man vänjer sig fort att må dåligt. Det jag inte klarar att vänja mig vid är den känslan av att jag är totalt värdelös. Trots det klarar jag inte att kämpa emot det och ta kontroll. Och det gör mig arg, på mig själv. Skitliv. Fuck. This. Shit. Fuck me.

Jag ville inte stiga upp tidigare idag. Jag tog ut B, 2 gånger. Jag låg och stirrade i taket och lyssnade på C andas. När C väl vaknade och steg upp sjönk hjärtat djupare än vad det borde. Och jag förstår inte varför. Precis sekunderna innan kändes det så okej som det faktist kunde kännas. Och sedan dess går det bara utför. På alla sätt och vis. Sedan jag redan är sådär tjock så skadar det väl inte att försöka trycka undan allt detta här med socker av alla slag. Mat känns bara värdelöst.

Om morgonen

av

Som oftast jobbar jag hårt på att somna om när jag vaknar om morgonen. Orolig över vad dagen kommer att bringa. Med en skarp huvudvärk, och stel kropp kan jag ligga och blunda i timmesvis.

Men, om en annan känsla infinner sig alltid. Oansett dagsform. Tacksamheten att precis han ligger bredvid mig. Hur det, oansett dagsform alltid känns tryggare och bättre när han i sömnen drar mig intill sig, lägger armen om och benet över. Lyfter armen och gör plats så att jag vilar under den, tätt intill.

Det är svårt för mig att ta det gör givet, att distansen inte längre existerar. Men det är väl en bra sak, kanske…

…

av

Gårdagen var tung. Att förklara vad som hänt igen efter att ha gjort det mesta för att glömma det. Det var lite som att bli uppstyckad i bitar för att sedan… dölja det.

Natten har varit fylld av mardrömmar och raska uppvaknanden. Hela allt det som händer, jag skulle önska att det kunde rinna av mig. Att det inte trängde in under huden. Att jag var en renrasig fighter. Att jag inte kände mig som en halvt slaktad ko

No pain, no gain

av

Jag la till 4  övningar till mitt benprogram idag.  Och jag har på känsla att det kommer kännas i morgon. Vilket är helt ok. Jag menar, det betyder att jag kommit mig ut – om så till ett tomt gym nästan mitt i natten. Det gör något med självkänslan, när musklerna gör ont, och inte bara allt annat. Att sitta på huk efter en äckligt hård bendag är ganska ok, fokuset flyttar sig.

Och jag tog mig ut.